Foto: Per Myrehed

Foto: Tord Rikard Söderström / Wingårdhs

Konstsamlingen är min gåva till framtiden

Jag får ofta frågan: Vad är bra konst?

I min fars hem var det mycket konst, så när jag fick flyttade till min första bostad ville jag också ha något på väggarna. Samlingen har successivt blivit bättre och bättre ”då konsten blev för mig vad sprit är för en alkis”. Men eftersom jag inte har förutsättningar att ge ett akademiskt svar utan får hålla mig till mitt eget uttryck och tanke är svaret: Det Du tycker är bra konst behöver inte vara detsamma som det jag tycker är bra konst. För mig är det mycket lättare att samla sekelskifteskonst då det finns ett facit, med modern konst vet du egentligen aldrig.

Mitt inre kokar

I min värld har konstnären och betraktaren inre likheter. När jag väljer konst utgår jag från mina egna preferenser. Mitt inre kokar hej vilt, precis som hos Hill, Josephson och Strindberg. Hills dåliga relation med sin far stämmer överens med min egen erfarenhet. I hans målningar ser jag ensamhet, ambition och sårbarhet vilket humör han var på och hur han kände sig. Lika barn leka bäst.

Själen bakom verket

I biblioteket hänger det bara Hill. En bra bild, för mig, är när jag tycker mig se att det finns en själ bakom verket. Det gjorde att jag köpte Efter Stormen 2016 av Hill. 

Sjukdomsbild

Josephssons målningar hamnade i det gula rummet. Hans tidiga porträtt och landskap skulle balanseras bättre med en sjukdomsbild för att visa konstnärens bredd och storhet. Därför köpte jag in Mililtärfantasi

Strindberg på gott humör

Strindberg hänger också i det gula rummet. Han representeras av 3 målningar och en skulptur. Den ensamma blomman visar att Strindberg också kunde vara på gott humör.