Om Sven-Harrys

Ett skrin som skyddar sitt värdefulla innehåll bakom solida plåtar av metal. Så skulle man kunna beskriva det museum Sven-Harry Karlsson skapat invid Vasaparken i Stockholm. Karlsson är grundare och ägare till Folkhem, ett bostadsföretag verksamt i och omkring Stockholm. Museet förenar hans livslånga intresse för konst och arkitektur.

Byggnadens dubbla funktioner – bostäder och kultur – fungerar separat från varandra och har skilda entreér från Eastmanvägen. Bottenplanet rymmer gallerier, ett kafé samt rum för utställningar. Dessa är i princip placerade i byggnadens kärna, med bostäder utmed husets sidor högre upp i huset. Byggnaden kröns av ett penthouse, där den Karlssonska samlingen av i huvudsak skandinavisk 1900-talskonst placeras i en parafras på interiörerna av hans tidigare hem Ekholmsnäs.

Nordic Royal

Byggnaden har klätts i en metall som tillverkaren Luvata kallar Nordic Royal. Det är en inert legering som inte oxiderar. Egenskapen har gjort att det tillverkats såväl mynt som marina motordetaljer av den glimrande metallen, men Sven-Harrys är det första tillfället då den används till att klä in en hel byggnad. Materialet består till största delen av koppar, förenat med 4-6% zink, ungefär lika mycket aluminium samt 0,3-1,5% tenn vilket valsats till 1,4 mm tjock plåt. Den gula färgen rimmar med Stockholms traditionella putsfasader i gulockra. Snarare än ett enskilt monument, strävar Sven-Harrys efter att framstå som ett hus bland andra i staden. Det är innehållet – konsten – som gör byggnaden offentlig. Omslaget är bara en annons.

Ett torn för konsten

Modernismens utställningsbyggnader är som regel horisontella. Louisianas stora inflytande på museiarkitekturen över hela världen kan tolkas som en seger för ett jämlikt, icke-hierarkiskt, förhållningssätt till den moderna konsten i kontrast till artonhundratalets högresta museum i flera våningar. Men den vertikala ordningen är inte enbart en tröskel. I ett sammanhang där interiören måste skapa sitt eget universum, skapar höjden rumsliga möjligheter vilka fått en allt större betydelse i nutida museibyggande.

Det vertikala museet ger inte bara rumsliga möjligheter men även intimitet och möjligheter till dagsljus och utsikter från ordinära fönster. Museitrötthet är ett välbekant fenomen för alla som bekantat sig med halvmörka, översljusbelysta museer där besökaren blir desorienterad omedelbart efter entrén. Insikten om dagsljusets betydelse har också ökat i gestaltningen av rum för konst på senare tid.

Det vertikala museet är en stadstyp. I stadssammanhang kopplas utställningar ofta samman med trappor, hissar eller rulltrappor. Det är en konsekvens av tätheten, men också ett sätt att skapa sekvenser i utställningarna utifrån byggnadens naturliga gränser. Basen och toppen har särskild betydelse i varje byggnad. Utställningar förstärker denna dynamik mellan tillgänglighet och avskildhet. Sektionen genom Sven-Harrys med de kommersiella verksamheterna i markplanet, samlingen på taket och konsthallen i byggnadens kärna följer denna typologi.

Programmet och dispositionen är ett svar på områdesplanen. Denna angav att en byggnad på denna prominenta plats skulle vara fem våningar hög plus en indragen takvåning; huvudsakligen för bostäder men med en offentlig verksamhet längst ned. Denna 40/60-relation modifierades i projektet så att de offentliga ytorna placerades på markplanet, i kärnan och på toppen, vilket gav möjlighet till utställningar med olika typer av ljus.

Wingårdh Arkitektkontor
Gert Wingårdh
Anna Höglund