"Plank" 2008. Foto: Noak Lönn

Foto: Noak Lönn

Foto: Jesper Ulvelius

Foto: Jesper Ulvelius

Ett annat bygge

All denna stabilitet, tyngd och dessa genomtänkta konstruktioner av den största komplexitet för att övertygande kunna beskriva bräckligheten och det obeständiga i såväl den konstnärliga som den sociala konstruktionen, har utmärkt Lars Kleens verksamhet från första början för snart ett halvt sekel sedan. Hos den unge målaren fanns en upprorisk indignation, en otålighet inför världens och livets ofullkomligheter som satte djupa spår i verken. Det finns ingenting som tyder på att Lars Kleen i dag uppfattar tillvaron som en stabilare, säkrare och rättvisare plats att vistas på än han gjorde då, för länge sedan. Däremot låter han oss förstå att osäkerheten och bräckligheten är en grundläggande del av tillvaron, dess kanske mest utmärkande karaktärsdrag. Från den utgångspunkten har tektonik, soliditet och monumentalitet blivit utmärkande drag hos de metaforer som formulerar tillståndet hos en ständigt skälvande värld. I takt med detta har titlarna blivit korthuggna konstateranden: Plank, Tromb, Kaj. Storlek och komplexitet bidrar till konstverkens integritet, möjligheten att förvandla dessa konstruktioner till det slags kommoditeter som utgör ett ständigt hot mot det självständiga konstverket är här minimal. Verkens poetiska lyster uppstår i glappet mellan den övertygande formuleringsförmågan och det existentiella innehållet.

Det som först fångar uppmärksamheten är materialen: Nedsölade bräder från rivna byggnadsställningar, armeringsjärn, sprängmattor, vajer och vantskruv, gamla tidningar, kraftiga bultar som håller sakerna på plats. Mycket är brukat och återanvänt. Även här finns ett glapp mellan välkända föremål och ett nytt sammanhang. Världen ser sig själv i backspegeln och får se en annan bild än den förväntade.

Nästa iakttagelse gäller hantverket: I detta myller av vertikaler, horisontaler, diagonaler och vridningar möter ögat en precision och en formvilja som förvandlar de brukade, förbrukade och prosaiska materialen till något helt annat än de var när de fördes in i ateljén. Inför vår blick utspelas den alkemistiska process som, i och för sig, finns i all konst, men här är den så mycket mindre förväntad än inför oljefärg applicerad på en duk eller brons stöpt i en form.

Hantverket har funnits med Kleen under hela hans verksamhet som konstnär. För några decennier sedan var det båtbyggarens konstfulla och, bokstavligen, livsviktiga yrkeskunnande som vägledde honom i arbetet. Det är ytterst sällan som legeringen mellan hantverk och slutligt uttryck är så hård som i detta konstnärskap. Kunnandet upprättar ett förtroende mellan verken och deras betraktare som blir förutsättningen för dialogen. Om detta förtroende av någon anledning uteblev skulle vi skräckslagna lämna lokalen. Man står inte inne i katedralen i Florens och betraktar Brunelleschis kupol om man tror att den i vilket ögonblick som helst kan rasa ner över en.

Det jag försöker säga är att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att gå till Lars Kleens konstruktioner med någon slags inlärd förväntan. I stället slungas man in i ett kaos som visar sig vara strukturerat och konstruerat med benhård formvilja. Här är det frestande att dra slutsatsen att resultatet av arbetet är den sträva, monumentala poesi verken ger ifrån sig som ofta påminner om ett musikaliskt crescendo från en symfoniorkester likaväl som den totala tystnad som uppstår då dirigenten slagit av stycket. Att åstadkomma detta vore redan det mycket, men det vore samtidigt att bortse från att Lars Kleen aldrig övergivit den historia han började berätta för femtio år sedan.

Konstruktionen Plank börjar med en tung och enkel sockel bestående av gamla ställningsbräder hopskruvade med plattjärn och bultar. Från sockeln reser sig ett nätverk av vingliga ”ben” som, för att understryka bräckligheten, är klädda med tidningspapper. Den vanligen så stränga geometrin har ersatts med en tillfällig och slumpartad struktur. Högst upp på denna balanserar ett övertungt hus på det bräckliga underlaget.

Det är ofrånkomligt att det vacklande huset däruppe på ”spindelbenen” ikläder sig en metaforisk roll som kan appliceras på såväl den enskildes tillvaro som samhällsbygget och till sist världsbygget. Namnen på dem som hotar vår och väldens existens får aldrig glömmas, men med stigande erfarenhet lär man sig att namnen byts ut men hoten består. Om detta berättar ”Plank” samtidigt som konstruktionen står där i en verklighet som utan den inte skulle finnas.

I Lars Kleens verk möter en oförutsägbar skaparkraft lika oförutsägbara material för att samverka i gestaltandet av en existentiellt och politiskt utsatt värld. Lika tillfälliga och vårdslösa som hoten kan förefalla, lika disciplinerade, solida, välstrukturerade och kärleksfulla är hans bilder av hur det är att vara människa i denna värld.

PS I förlängningen av den här utställningen växer ett nytt verk fram i Lars Kleens verkstad som består av tre stycken hörnpelare klädda med element av rustik betong. Nästan fyra meter över marken svävar, till synes tyngdlöst och utan förankring, ett genombrutet bjälklag eller golvplan av armeringsjärn. ”Plan” är också konstruktionens titel. Denna skulptur synliggör tiden som en nedbrytande kraft. Den amerikanske konstnären Robert Smithson talade om konstverket som ett sätt att beskriva entropin, den energiutjämning som till sist gör att processerna i naturen stannar upp. När Kleen kommenterar de tre hörnpelarna talar han om de skorstensstockar som kan stå kvar efter nedbrunna hus. Inför detta verk är det tystnaden som råder, dirigenten har lagt ned taktpinnen, applåderna har tystnat och vi hör inte ens klockans tickande. Budskapet kommer från en värld som håller andan.

Olle Granath
Ledamot i Byggmästare Sven-Harrys konst- och bostadsstiftelse