Utdrag ur katalogen Porfyr – den kungliga stenen:

PORFYR (av senlatinets porphyrius, av grekiskans porfyreos, purpurlik) är en magmatisk bergart som karakteriseras av att det finns porfyrisk textur, vilket innebär att större eller mindre mineralkristaller ligger spridda i en grundmassa. Den största förekomsten av porfyr i Sverige finner vi i Dalarna. I Europa förekommer porfyr bland annat i Italien och i Ryssland. På en hårdhetsskala från 1–10 där 1 är mjukt som talk och 10 är hårt som diamant befinner sig porfyren på nummer 7. Stenen är alltså ytterst svårbearbetad och hård. Att såga igenom ett 60 cm tjockt porfyrblock till bordsskivor tog ett år. För att frambringa en smörask gick det åt 70–80 arbetstimmar.

En svensk konstindustri tar sin början
Den omvittnat barske och bildade mångsysslaren kyrkoherden Eric Näsman (1681–1744) lär ha varit den förste som noterat porfyrfyndigheterna i Älvdalen. I början av 1730-talet rapporterade han till Bergskollegium att man påträffat ”en Bergart, med röda fläckar insprängd, liknande Jaspis”. På uppdrag av ständerna företog Carl von Linné vidsträckta resor i Sverige.

Från sin Dalaresa 1734 skriver han: ”Vid berget, nere uti stenskärvet, fanns ymnig porfyr med röda insprängda korn och linjer, som till slipningsprocessen långt högre böra rekommenderas, än den för detta bekanta porfyren från byn Klitten, fast även här fanns en dylik sort.” Också bergsvetenskapsmannen Daniel Tilas (1712–1772) besökte Älvdalen för att söka malm – men fann porfyr (hans verk Stenrikets Historia 1742 samt Utkast till Sveriges Mineral-Historia 1765 är tidig tryckt information om porfyrförekomsten). Dock skulle det dröja decennier innan porfyrbearbetningen kom igång. När greve Nils Adam Bielke (1724–1792) besökte Älvdalen och Särna kom han i kontakt med den skriande nöden och fattigdomen i de båda socknarna.

Därför började porfyren brytas och bearbetas, som en del av ett nödhjälpsarbete. Älvdalens porfyrverk startades med hjälp av Nils Adam Bielke som samlade in medel genom ägarandelar i verket. För att få kungligt stöd hade man under ledning av Mechanicus Eric Norvall (1753–1835) i Eskilstuna låtit slipa en urna av Älvdalsporfyr som överlämnades till Gustav III år 1787. (omslagsbilden) Vem som ritat förlagan vet vi inte, men både Johan Tobias Sergel, Carl August Ehrensvärd och Louis Masreliez lämnade skisser till porfyrframställningen liksom Fredrik Ludvig Rung (1758–1837). Även den italienske arkitekten och gravören Francesco Piranesi (ca 1758–1810) bidrog med modellteckningar. Kungliga Biblioteket i Stockholm har en intresseväckande brevsamling där Rung skickar teckningar på porfyrföremål till professor A.U. Wertmüller 22 maj 1799.