Meta Isæus–Berlin, Återblickenss transparance, 2004. Installation, organza 11 X 2 X 2,5 m.

Varje hem har en skuggsida

I samband med att Sven-Harrys (hem) och konstsamling har öppnat på taket till museet inleder vi våren med en utställning som på olika sätt relaterar till idén om vad ett ”riktigt” hem är, hur vi skapar det och vilka föreställningar vi har kring det.

I de ingående verken uttrycks hemmets idé. Det kan vara i den enskildes ambitioner att åstadkomma ordning eller i återblickandets försök att återvinna någonting försvunnet. Men också som utgångspunkt för det strukturella inordnandet av individen i ett samhällssystem. Per Hasselberg gör i sitt Husvagnsprojekt en test av vad som krävs för att bli en fullvärdig medborgare, och få inordnas i den stora samhälls- ”familjen”. Vissa konstnärer gör hela sitt hem till ett konstverk, som Einar Hylander, vars livsverk gestaltats i barnbarnet Anna Hylanders film, eller Carl Larsson som nådde den stora framgången i skildringen av sitt och hustrun Karins gemensamma inrednings- och livsprojekt. Den akvarell av Carl Larsson som lånats in till utställningen skildrar den dåvarande ägaren till Bukowskis auktionshus, Ulrik Palm, avporträtterad i sitt hem, med delar av familjen som staffage i bakgrunden. Bilden säger oss något om hur hemmet användes vid den här tidpunkten. Hemmet var en viktig plats för borgerligheten att visa upp en lyckad fasad, liksom det i dag finns ett närmast obegränsat intresse också hos en bred allmänhet att använda hemmet som identitetsmarkör.

Men bakom önskan om det vackra, rena hemmet kan finnas andra drivkrafter. Varje hem har en skuggsida, Aida Chehrehgoshas senaste verk, ur vilket här visas en del, beskriver hemmet som en plats för övergrepp. Och den byggnad Hyun-Jin Kwak besökt i sitt fotografiska verk, ett förfallet italienskt renässanspalats, är ett exempel på hur den beskrivna verkligheten i sig sjunger en svanesång över en fåfäng strävan att försöka hålla fast något för länge sedan förflutet, storslaget. Liksom i Kristina Janssons svit över Winchesteränkans livslånga byggande och sorgearbete, som i sin kompromisslöshet inte står konstnärens långt ifrån.

Idén om ett hem kan formas av ytligt synliga förutsättningar, som i Carl-Oskar Linnés modeller av olika hustyper med därmed inbyggda sociala skrankor, eller i Lars Lerins faluröda gårdsbildningar, själva urtypen för det svenska hemmet. De kärleksfulla skildringarna finns också, till exempel hos Eva Kerek som i sina bilder återskapar den magi som vi ibland kan uppleva bland våra ordnade tillhörigheter, eller hos Klara Kristalova som ömsint bäddat in sitt lilla hus. Det Nya skönhetsrådet (NBC), Thérèse Kristiansson och Katarina Bonnevier, kommer i dialog med Sven-Harrys hem att låta historiens osynliga tillägg spela en viktig roll, den historia varje plats bär med sig.

Meta Isæus–Berlins installation slutligen, beskriver ett dödsögonblick, och de hågkomster vi då möjligen kan få. Blir det kanske den bilden vi kommer att försöka locka tillbaka och hålla fast, bilden av vårt hem?