Det är ju lätt att tro sig veta något...
Till exempel att Johan Lindell tänt sina bilder i ljuset av faderns konstnärskap.
Så är det inte. Han började inte skapa bilder förrän i vuxen ålder. Innan dess hade han både ägnat sig åt musik och teater. Dessutom. Om Lage utgick från det han såg, endast ett par ämnen, och förde dem till en trovärdighet som han själv kunde tro på, då går Johan en helt annan väg. Men det är dumt att jämföra.
Det liknar mer en skrift hos Johan Lindell, gester som prövas, om de håller. Det liknar mer en berättelse, som kanske hänger samman, men där han får tag i en stump, en tråd, en brusten förbindelse i var bild. Ibland blir de stumma och ställs åt sidan.
Tillsammans blir målningarna som en stenografi, där en hittills okänd berättelse avlyssnas. Om berättelsen verkar abstrakt, svår att läsa, så beror det nog på att Johan inte tyr sig till anekdotens enkla metoder. De ligger närmare minnet, där betydelsebärande rytmer, linjer, färger liksom sveper förbi och skvallrar om något som ligger under. Kanske alltför skört för att ges en avslutad gestik. Sådant är ju minnet, granne med anekdoten, som det avskyr, syster till drömmen, som det åtrår.
Så skulle jag ju gärna vilja berätta om den talande musikaliteten, litet kärv, framåtlutad, pockande och envis. Men det ser ni väl själva.
Thomas Millroth
Författare och konsthistoriker