Lage Lindell, sjukhusbild, akryl på lakansväv, 1960- 1970-tal

Konst var en del av livet

Lage Lindell (1920 – 1980)

När Lage Lindell var arton år gammal ställdes Picassos Guernica ut i Stockholm. Det gick att måla på det viset! Vilket bekräftade andra starka kulturupplevelser. Han läste Hemingway och Dos Passos. På grammofonen i Vasastan snurrade Duke Ellington och Count Basie. Och så var det filmen. Helan och Halvan och Buster Keaton blev viktiga i hans konstnärskap, för här upplevde han surrealistiska scener som inte ens Dalì kom i närheten av.

Lage Lindell hade två sidor. Den ena var självkritisk. Den fick honom att avstå från bildtitlar, aldrig nöja sig, förstöra och gå vidare. För honom var måleriet en existentiell fästpunkt; ett sätt att se sig själv och kanske förklara världen. I alla fall ett sätt att se på den. Den andra sidan var svängigare och lättsammare, mer besläktad med jazzens korthugna formuleringar. Då jag arbetade med min bok om Lage Lindell uppmanade han mig att ”skriva att det typiska för mig var att jag nästan aldrig gjorde något klart”.

Han förstod, liksom en jazzsolist, att det viktiga var att få igång svänget i bilden. Därtill krävdes en nästan obarmhärtig självkritik och kunskap. Inget fick gå fel.

Lage Lindell hade sitt genombrott med vad som litet maliciöst kallades påskglad modernism i slutet av 40-talet. Med kamraternas geometriska experiment hade han inget att göra. Det var figurer och landskap som gällde. Hela livet.

Omkring 1957-58 började han skriva fram sina bilder. I ett flöde som en text. Eller improvisation. Han tecknade snabbt i sina block, vände blad, tecknade vidare, och gick sedan efteråt in för att tyda vad han själv noterat. Fyllde i men lät det gärna bli fragment. Rytmen skulle bära. Så kunde en konstnär göra som lyssnat noga på saxofonisten Lester Young.

Lage Lindell var ofta sjuk. Först i magsår. Under de sista åren i en blodsjukdom. Naturligtvis hade det betydelse för hans bilder. På sjukhus fanns miljöer och människor han inte mötte någon annanstans. Ur minnet tecknade han scener, som antagligen saknar motstycke. Dels för att de är precisa i medmänsklighet dels för att de är så osentimentala. De blev kulmen på hans eviga strävan att lära sig erövra den mänskliga gestalten i sina bilder.

Ända sedan 1955 bodde Lage Lindell varje sommar på Gotland. Han vandrade gärna i naturen, såg, upplevde, gjorde fynd av torkade grodor, skosulor och annat; de kunde till exempel likna den typiska hamnbassängen i Herrvik. Så växlade stort och smått plats i hans bilder. De ringaste ting kunde bära fram hans oerhörda upplevelser.

Lage Lindell hade en estetik som gled över i ett existentiellt förhållande mellan konstnär, konst och publik. Bilderna skulle blanda sig med besökarna i rummet, han ogillade inramade tavlor. Klippte ur figurer som han nålade på väggen. Tryckte i serier gestalter på plexiglas, som kunde hänga fritt och den som stannade upp och tittade upplevde hur bildens gestalter rytmiskt blandade sig med människorna runt omkring.

Konst var en del av livet.

Text ur katalogen av Thomas Millroth
Författare och konsthistoriker