Möjligheternas tillstånd
Till Årsta gamla skola för ett ateljébesök hos Sonja Larsson. Uppe på höjden ligger snön orörd, himlen är blå och ateljéhuset är dränkt i ljus både ute och inne. Tog man upp en snökristall och studerade den under lupp skulle man få se en bild inte helt olik de målningar som hänger på ateljéns väggar. Skillnaden är att alla de myriader snökristaller som ligger här ser likadana ut och det gjorde de förra året och det kommer de att göra nästa år. I det som väntar i ateljén finns en oförutsägbar dynamik.
Det första som fångar blicken där inne är en stor, röd ”fyrväppling” som jag sett tidigare på en utställning men inte känner igen därför att den fått så mycket mera kropp sedan den senast visades. Linjespelet har förtätats till en volym som lyfter från den bemålade ytan.
Målningens förändring berättar om Sonja Larssons förhållande till de egna verken, en dialog som egentligen inte har något slut. Ett verk kan visserligen nå mättnad men då fortsätter samtalet på nästa duk eller plexiskiva.
Hon beskriver sin metod: Varje linje i den täta väven kräver styrning av maskeringstejpen, ett arbete som måste kräva ett ofattbart tålamod och där också det mesta rivs bort och kastas för att resultatet skall framträda i sin spröda renhet.
Enligt henne själv är drivkraften den lust med vilken hon varje dag närmar sig ateljén, lusten att få ta upp tråden i den föregående arbetsdagens dialog med materialen. En viktig del av konstnärskapet består i att se rytmer, klanger och melodislingor bortom de kladdiga härvorna av maskeringstejp och samtidigt vara medveten om att resultatet inte kommer ur ett på förhand uträknat system utan på vad som hänt med bilden när den befriats från nästa sjok av tejp. Arbetslustens rötter finns i överraskningen.
Inför dessa målningar glider samtalet lätt över till musiken, särskilt den musik som rymmer ett större eller mindre mått av improvisation, en improvisation som tar hand om
musikanten och skapar en ny enhet av den spelande och det som spelas. Keith Jarretts tonslingor kommer nära målningarnas linjespel, inte bara som ett slutresultat utan som en väg fram mot det som slutligen når den som ser och den som lyssnar.
Skulle Keith Jarrett kunna spela Kölnkonserten identiskt likadant en andra och en tredje gång? Ingen av oss tror det, lika lite som det skulle vara möjligt att göra identiska kopior av dessa målningar.
Ett beslut fattas vid arbetets början: Var en linje skall börja och var den skall sluta. Så undgår målningarna att hamna i kaos. Konstnären får kontroll över det rytmiska rastret som hindrar linjespelet från att bli kannibalistiskt och självförstörande.
Lika lite som musiken klarar sig utan tystnaden, lika lite klarar den här visuella musiken sig utan de tomma ytorna. Andan återhämtas och blicken får vila innan rytmen fångar upp dem och driver upplevelsen vidare.
Den disciplin som trots allt finns i det improviserade och ömsesidiga arbetet framkallar en regelbundenhet och en upprepning hos avbrotten. Inför den upptäckten vänder konstnären på läsningen av sin egen bild och låter de ”tysta” partierna tala eller, snarare, sjunga. En spröd klockform tar över ytan målad i olika nyanser av vitt. Ytan fylls nu av en minimalistisk och diskret, repetitiv rytm som en startplats för helt nya visuella erövringar. Det vita och det tysta är möjligheternas tillstånd.
Olle Granath